Astrid Lindgren

Jag måste faktiskt erkänna att jag har varit väldigt dålig på att läsa Astrid Lindgrens böcker i mina dar. "Alla vi barn i Bullerbyn" är den enda bok som jag faktiskt har ägt sedan jag var liten. Och jag har inga minnen av att jag har lånat böckerna på biblioteket och läst dem. Filmerna och TV-serierna har jag sett, men läst har jag inte gjort. Det kan kännas lite skämmigt ibland, när man jobbar på bibliotek, att inte ha läst de här fantastiska böckerna. Att inte känna till att Lotta på Bråkmakargatan har en gris som gosedjur, och vad grisen heter...Bumsen eller Bamsen eller...? Att inte ha koll på om det är Lisabet eller Madicken som pillar in en ärta i näsan. Och hur många gånger har jag inte fått höra "Men haaaaar du inte läst "Allrakäraste syster" och "Salikons rosor!!! Åååå, dom är ju så fina!"
I sommar har jag botat skammen lite med att i alla fall både köpa och läsa "Mio min Mio" och "Bröderna Lejonhjärta". Nu vet jag att det är två fantastiskt fina böcker. Vackra sagor, spännande och farliga och egentligen väldigt sorgliga böcker.